Årsmötet i Örebro den 22 februari är genomfört. En förändring i styrelsen gjordes. Jag vill tacka Tina Rosén Lind som lämnar styrelsen på grund av tidsbrist men ändå kommer vara oss behjälplig på kurser med mera. Samtidigt vill jag hälsa Maria Johansson välkommen.
Efter mötet pratade Jan Gyllensten från polisen om det stora rekryteringsproblemet av tjänstehundar. "Många hundar håller inte måttet som blivande tjänstehundar" säger han. Kanske är det så att även polisen borde tänka lite mer avelsmässigt då man väljer sina blivande tjänstehundar? Borde inte polisen liksom många bruksmänniskor välja föräldradjur och vuxna hundar efter den statistik och information som finns att tillgå?
SKK:s databas har öppnat en ny värld för alla intresserade hundmänniskor. Tack för det SKK. Vi har också tillgång till många kunniga personer, både genetiker och veterinärer som är specialiserade på avel. Dessa har massor att tillföra både polis och uppfödare. Möjligen slipper vi då i framtiden höra att schäfern inte håller måttet som tjänstehund
På årsmötet hade vi en mycket kunnig veterinär, Lennart Sjöström från Strömsholm, som pratade om HD och avläsning med hjälp av Norbergs vinkel. Det var intressant och har fått mig än säkrare på att avel på C-höfter är förkastligt även om åsikterna därom är delade. Ett annat intressant ämne var det som behandlade ryggproblem. Ett problem som i huvudsak Schäfern är belastad med, L7-S1, två kotor som sitter långt bak i ryggen och som kan ge en kotförskjutning där nerver lägger sig i kläm och ger hunden smärta. Vari sitter arvbarheten? Är det kroppskonstruktionen, med den långa sluttande ryggen eller kanske dålig värmning innan träning, högre krav av prestation i bruksarbete? Jag tror inte att hundarna arbetade mindre förr eller är det så att vi alltid haft problemet utan att uppmärksamma det? Vi behöver mer forskning på området. Min uppfattning är att detta är ärftligt. En tanke kan vara att man i framtiden skall kräva att föräldradjur är ryggröntgade och fria från L7-S1 problem.
Tyvärr tenderar ibland avelsvärdet sitta i utställningsdomarens ögon samt i plånboken. När man hör historier om välkända uppfödare som registrerar valpar i Norge för att tiken har HD-grad C för att sedan sälja valparna i Sverige med norska stamtavlor eller en tik som inom loppet av drygt fem år haft 48 valpar fördelat på sju kullar, varav den sista är registrerad i annat kennelnamn! kan man bara konstatera, att här styr plånboken och det har ingenting med rasens bästa för ögonen att göra.
En annan fråga är, vart tar alla valpar vägen? Är det möjligen så att man anpassar vår ras till medelsvensson som vill ha en utslätad och okomplicerad sällskapshund som ställer minimala krav på uppfostran och aktivering? Är det inte dags att vi i stället börja anpassa valpköparna till det som rasen enligt standarden ska vara?
(" Rasens trohet och skarphet gör Schäfern synnerligen lämpad som vakt- och skyddshund. Tilltalande utseende eftersträvas men hundens tjänstbarhet får icke bedömas enbart efter utseendet. Alla brister som inverkar på den praktiska användbarheten som, dålig uthållighet, svag arbetsförmåga, ouppmärksamhet, dåliga nerver och skygghet, är stora fel hos en schäfer. ")
Är det så att många hundar avlivas i förtid för att dom inte håller måttet?
För att kunna föra schäferaveln framåt måste alla uppfödare ta sitt ansvar och kräva att valpköparna ska röntga och MH-beskriva sina valpar. Vissa uppfödare har 100 % röntgat och andra bara en bråkdel. Varför? Just dessa bitar är ett av våra viktigaste verktyg i avelsarbetet. Är svaret att tillgången på schäfervalpar är större än efterfrågan och att man därmed får ointresserade valpköpare som inte tycker det är viktigt? Fick just berättat för mig om en tik som var så dödsförskräckt på korningen att den fick brytas och där domaren förklarade att han inte kunde se något bra hos tiken samt att den saknade all möjlighet att kunna bli en brukshund. Ägaren svarade att det gjorde inget för hon skulle bara avla på den!? Jag hoppas att detta inte är en vanlig företeelse bland våra uppfödare.
SBSM i Nässjö närmar sig med stormsteg. Det känns lite hissnande, vårt första mästerskap där också lydnaden har tillkommit. Vi har många duktiga bruksmänniskor i vår förening och tillsammans ska vi ro detta i land. Men frågorna dyker upp. Kommer någon att anmäla sig? Håller sig alla domare friska? Finns funktionärerna på plats där dom ska vara? Räcker campingen till? Går ekonomin ihop? Kommer allting klaffa? Ja ja, SBSM-frossa kallas det för! I början på juli har vi alla svar.
Tävlingssäsongen har äntligen kommit igång, snön är på väg bort i Göteborg och barmarken inbjuder till spårträning. Själv har jag anmält mig till Varberg, får väl se om man blir bortlottad eller ej. Ett år anmälde jag mig till tretton tävlingar Ekl spår och blev bortlottad från elva stycken!
För som någon sa: Duger dom inte på utställning så kan man ju alltid spåra med dom!
Carina Romland
|
