Nyheter .........................................................................................Arkiv


Rasklubbarna och SBK:s avelsansvar.

"CS uttalar sitt stöd för hur SBKs beskrivit sitt rasansvar och rasklubbarnas del i verksamheten
och att det inte aktuellt att bevilja Svenska Schäferhundklubben specialklubbsstatus inom SKK.
CS kommer att fortsätta att följa SBKs utveckling i VISION 2010." 

Citatet (Inklusive felskrivningar) är hämtat från protokoll: SKK - CS nr 4/2003 §144 Ärenden
från Länsklubbar/Specialklubbar moment c)

SKK finner det alltså inte aktuellt att bevilja Svenska Schäferhundklubben specialklubbsstatus
inom SKK. Det är svårt att ur ett protokoll utläsa vilka överväganden som föregått ett beslut
och vad det till slut grundas på. Finns det någon större tanke bakom (Antyds av intresset för
VISION 2010) eller är det bara som så ofta i den här världen: Ännu ett Surt sa' räven - beslut.

Ett beslut avsett för människor snarare än för de djur vi är satta att vårda. Även om inte
Schäfer skulle få lämna SBK så finns ett starkt behov av förnyelse till avelsarbetets fromma. 

Man kan ju så här i efterhand fråga sig varför det var så upprörande att Schäferhundklubben
vill lämna SBK? Det hade väl varit en helt naturlig utveckling: En avelsförening där utseende-
frågor står i främsta rummet hör inte hemma inom SBK som ju sysslar med brukssport. Eller? 

Paradoxen och den sorgliga sanningen är väl snarare att SBK, sitt namn och sina stadgar till
trots, inte längre är en förening för främjande av arbetande hundar utan mer en
paraplyorganisation för sällskaps- och utställningshundar! Visste du till exempel att mer än
femtio procent av alla officiella utställningar,öppna för hundar för vilka SBK har avelsansvaret,
arrangeras av SBK? (Var finns för övrigt den stora intäkt detta genererar i SBK: s.k.
konsekvensanalys? Den som nu alltså SKK tagit ställning till. Ett utelämnande som gränsar till
lögn!)

Av mer än femtio tusen registrerade medlemmar är det bara cirka tre procent som är faktiska
utövare av brukshundsporten. Så vem är det som ska lämna SBK? Och av vilka skäl? Borde
det inte i stället vara så att de som fortfarande ägnar sig åt aktiv hundsport - oavsett ras -
lämnar SBK? Då kanske detäntligen blir ett slut på alla tossiga regler och bestämmelser inom
brukssporten, vilken alltså i praktiken dikteras av de nittiosju procent som inte ägnar sig åt
brukssport. 

Man kan ju i det här sammanhanget fråga sig hur länge Försvaret går på SBK:s bluff och
fortsätter betala ut stora bidrag till organisationen: De som sysslar med kärnverksamheten
och alltså motsvarar Försvarets krav på verksamhetens inriktning är en försvinnande liten
del av föreningen och tillika utsatta för en styvmoderlig behandling. Knappast valuta för
pengarna!

Men, när nu världen ser ut som den gör, vad bör då hända med avelsansvaret för våra
bruksraser med avseende på brukbarhet? Jo, det finns ett bra svar även på den frågan. Om
övriga raser följer Svensk Bruks Schäfers exempel och bildar nya rasklubbar där hundens
funktionalitet sätts i centrum och där man - med stor respekt för rasstandarden - för rasens alla
karaktäristiska egenskaper vidare, ja då är vi och våra hundar i goda händer. 

Det vore i många avseenden en välsignelse för våra raser om avelsarbetet frigjordes från att
bara handla om exteriör. Exteriör handlar nämligen till stor del om pengar. Gjorda investeringar
måste ge avkastning och det så fort att utvärdering av avelsresultatet inte kan inväntas. Och,
tro inte heller att rasklubbarna i första hand bedömer exteriör med rasens bästa för ögonen. Nej,
vid val av domare inför en utställning handlar det återigen om pengar så till vida att domare inte
väljs utifrån vem som bäst kan bedöma skönhet inom rasstandardens ram utan fastmer utifrån
vem som drar mest folk för att därmed garantera ekonomisk framgång för arrangören.

Och, till sist: Vad då avelsförening med ansvar för det som SBK kallar rasutveckling? Och, vad
då rasutveckling? Vår uppgift kan väl knappast vara att utveckla rasen? Den är ju sedan länge
framavlad och klar. Vår uppgift är att förvalta pundet, så att rasens karaktär och egenskaper
bibehålls från vår generation till nästa. Det är en antikvitet vi tagit på oss att vårda för eftervärlden
och alltså ingenting vi ska utveckla! Bara bibehålla. Utveckling låter kanske bra, men måste nog
tyvärr definieras som en förskönande omskrivning för vad som egentligen innebär att vi under
denna täckmantel repererar skador baserade på tidigare misstag! Olycksfall i arbetet får vi
naturligtvis ha överseende med, men systematiska fel som leder till "utveckling" kan vi klara oss
utan. Med dagens rasklubbars kriteria för urval av avelsdjur kan vi inte ens våga hoppas på att
det går att undvika framtida "utveckling". 

WebMaster / PO Sundelin

Många menar att Schäfern av idag inte längre är en sund ras. Den är behäftad med en rad defekter och sjukdomar. Dessutom mer eller mindre uppdelad i en bruks- tjänstepopulation och en för tställning/show.

När rasen skapades så användes kraftig linjeavel för att fastställa önskade egenskaper. Genom historien tror jag dessutom att matadoravel till stor del präglat schäferaveln.

Frågan är om det på det sätt som rasen skapades och hur den under hundra år förvaltats, blivit så utarmad på genetiskt variation att det inte går att få rätsida på rasens brister med mindre än att variationen blir än sämre och rasen hamnar ur askan i elden?

Om svaret är att variationen inte är tillräcklig; vad bör man göra då?

FAQ ---> Fråga till Per.Erik Sund

Per-Erik Sundgrens svarar:

Hej,

Schäferrasen skapades inte av dagens utställningsfantaster utan av praktiskt arbetande människor med behov av väl fungerande bruksdjur. Schäfern var ännu långt fram på 1950-talet också den tveklöst främsta allroundbrukshunden. Det är sedan beklämmande att se hur man på några få årtionden lyckats så illa med förvaltningen av denna suveräna brukshund och förvandlat den så att den inte längre håller måttet vare sig mentalt eller fysiskt. 

Nu är dock schäferstammen stor och alla hundar är inte dåliga. Om aveln åter inriktades på verkliga bruksfunktioner borde det fortfrande finnas goda möjligheter att återskapa en fullgod brukshundstam av schäfer. Det finns redan en grupp engagerade schäferuppfödare som tagit tag i det arbetet och det är bara att hoppas att de lyckas och får fullt stöd av både SKK och SBK. 

Dessvärre tycks inte Schäferhundklubben inse vart den nuvarande avelspolitiken bär hän trots alla allvarliga varningssignaler med en alltmer försvagad schäferstam. Inte heller tycks man vara beredd att ta det ansvaret utan väljer i stället att helt lämna den egentliga brukshunds-verksamheten. Hur man inom SKK-organsiationen kan välja att stödja ett frigörande av schäfern från SBK för att göra en ren utställningshund av rasen är för mig obegripligt. Det strider dessutom helt mot den grundläggande andan i organisationens egen avelspolicy. 

Det är sorgligt att inte ens de högsta ansvariga inom hundsverige riktigt vill inse vikten av att
samhället har minst en väl fungerande brukshundras för samhällstjänst inom olika områden. Det är ju ändå så att om man verkligen utformade reglerna för tävling inom rasen med målsättningen att bara premiera goda brukshundar så skulle det inte vara möjligt att fortsätta att föröda det arv av förstklassiga brukshundar som man en gång  mottog från dem som främst använde schäfern som en nyttohund och inte som ett utställningsföremål. 

Hälsningar 
Per-Erik